Den ultimata förnedringen
Det finns vissa jobb som bara inte går att ha, utan att samtidigt vara tvungen att acceptera att det är fantastiskt förnedrande. Att arbeta som lapplisa eller p-nisse är ett sådant arbete. Jag tror att man måste vara en konstig kombination av sadist och masochist för att finna sig i att å ena sidan bli bespottad, hatad och betraktad med nedlåtande blickar och rynkade ögonbryn, å andra sidan bemötas av gråtande, ensamstående mammor som just fick månadens budget totalkraschad för att de råkade parkera lite, lite fel ett par minuter.
Lapplisor och p-nissar representerar inte bara sorgliga livsöden, de har verkligen totalt meningslösa jobb. Under en tid för några år sedan, då dessa onödiga existenser strejkade, trodde man att kaoset skulle breda ut sig på Stockholms gator. Det gjorde det inte. Ordningen fortsatte som vanligt, ungefär. Deras enda uppgift är att inkassera lite extra smygskatt till kommunen, samt till giriga parkeringsbolag, som får sina främsta inkomster från straffavgifter snarare än från de reguljära parkeringsavgifterna.
Så det är väl på sätt och vis mycket passande att se lapplisor komma rullande på det löjligaste fordon som någonsin uppfunnits – en Segway. Töntigare finns nog ingenstans. Värre än gåstavar. Som en kuriosainformation dog företagets ledare 2010 när han körde över en klippavsats med sin Segway, och störtade mot sin död.
Ibland är verkligheten roligare än dikten.
