Goldfingers
En bekant till mig brukade säga att ”det där med att sätta guldkant på tillvaron, det tycker jag är lite futtigt – förgyll hela skiten”. Det tycker jag var rätt kul. Så jag gör gärna det. Förgyller hela skiten.
En annan som gärna gör det är konstnärinnan Ylva Maria Thompson, som i bröllopspresent till oss (2003) gjorde en gipsavgjutning av våra händer, med vigselringar och allt. Sen förgyllde hon hela klabbet. Fint blev det, tycker jag.
Att älska eld, och vandra på glöd
Ana Olivegren är en av våra magiska vänner som också är väldigt duktig på att leda grupper och ceremonier. Ana var med som assistent på Barbaras kurs, och höll dessutom ett kurspass på fredag kväll – en glödvandring.
För att skapa en glödvandring behövs eld. Så vi byggde en eld, och under en stund vaktade jag elden. Jag tycker om eld. Eld är spännande, vackert, hett och levande, destruktivt på ett konstruktivt sätt. Ett intressant motiv att fotografera, med andra ord.
Blotvandring vid Uppsala Högar
Så var det dags igen, för 13:e året i rad. Samfundet Forn Sed Sverige, före detta Sveriges Asatrosamfund, höll vårblot på påskdagen, vid Uppsala Högar. Traditionen påbörjades år 2000, till viss del för att fira statens och kyrkans åtskiljande vid millennieskiftet, och att vi då kommit ett stort steg närmare verklig religionsfrihet och sekularisering i Sverige. Tidigare samma vinter, alldeles runt millennieskiftet, hade vi haft diskussioner på vårt webbforum om att arrangera ett blot vid just Uppsala Högar, och när jag samma vår blev vald till ordförande i Sveriges Asatrosamfund, så blev mitt första förslag att faktiskt hålla detta blot – och det gjorde vi.
Det blev ett enormt mediahallå – vi blev omskrivna i UNT, GP, Expressen och ett antal andra tidningar, och fick både helsidor och uppslag. Så Sveriges Asatrosamfund satte verkligen den nordiska seden på kartan i och med detta offentliga evenemang. Och det fortsätter alltså alltjämt varje år, vilket är ett härligt bevis för dess allmängiltighet.
På denna bild ser vi blotföljet, en lång parad av hedningar, som samlats vid Gamla Uppsala Museum, för att sedan vandra till en plats bakom de stora gravhögarna, där vi hållit blot flera gånger förr. Vädret var nyckfullt, men gott att vara i för ett blot.
Keramikfitta
…eller Yonikärl, om man föredrar det. Den har har funnits med på bild tidigare – först som obränd och oglaserad, och sedan som en liten del i en mängd keramiksaker; Jennies senaste produktion på hennes drejkurs. Men jag tycker att den här är så fin att den förtjänar en egen post. Jennie har som sagt tillverkat en sån här tidigare, men ljusrosa, lite mindre, och inte riktigt lika vacker som den här. Övning ger färdighet, och det är väldigt påtagligt med denna fina skapelse. Den ska vi dricka ceremoniellt ur, den saken är klar. Vi har snart kurs igen, Gudomlig Njutning, vår njutningsfyllda grundkurs för par, om kärlek, sex och relationer. Då ska den få vara med.
Ganesha
En Hipstamatic-bild av en härligt färgstark bild av Ganesha. Vi har massor med Ganeshafigurer här hemma – så många att jag inte riktigt begriper hur det har kunnat bli så många… Just den här är Leonards – han har fått den i present av mig. Men han har ytterligare ett par Ganeshabilder – en skulptur som han själv har köpt, och en bronsfigur som kan sitta på väggen. Och det är bara i Leonards rum. På skrivbordet i kontoret har vi minst tre stycken Ganesha. Jennie har en dansande Ganesha, och jag har två. Mina sitter ner.
Yoni + yoni + lingam
På våra parkurser, Gudomlig Njutning, brukar vi göra en vacker kärleksceremoni, ett erotiskt Lag Om. Lag Om är en nordisk, hednisk ceremoni, i vilken man låter ett dryckeskärl – förslagsvis ett mjödhorn – vandra runt en cirkel av ceremonideltagare, och så dricker var och en ur bägaren, en i taget, kombinerat med att man också höjer bägaren och yttrar ”Jag höjer hornet, och dricker för….” – sen talar man ur hjärtat om det som man helst vill påkalla uppmärksamheten kring. Det kan vara vad som helst – mina barn, att jag önskar att min sjuka moster blir frisk, för våren, kärleken eller det där huset vi önskar oss. Det som sägs i cirkeln får klinga ut, och i samma grad som det sagda kommer från hjärtat, med patos, i samma grad kommer det att få resonans och ljuda tillbaka i cirkeln.
Vi har gjort en egen version av denna ceremoni, eller snarare är det samma ceremoni men med andra kärl. Istället för ett mjödhorn har vi två kärl, ett format som en yoni, och ett format som en lingam. Fitta och kuk på svenska. Under många år har vi använt ett par väldigt vackra stengodskärl som en god vän har tillverkat, som vi har fått låna på obestämd framtid.
Sedan Jennie började gå drejkurs har det hamnat en hel del nya, vackra saker i vårt hem. I våras tillverkat Jennie helt nya dryckeskärl i keramik till våra erotiska ceremonier. Men hon fortsätter med sina kreativa utflykter, och har nu tillverkat ett ny yonikärl, ännu finare än det förra. Det är ännu inte bränt och glaserat, och det återstår en ny vacker lingam, men man kan ana vartåt det lutar. Vackert lär det bli!
Gaura-Nitai vid Fridhemsplan
Den internationella rörelsen för Krishnamedvetande, ISKCON – eller Krishnarörelsen, Hare Krishna, som väl de flesta känner till rörelsen som, har restauranger över hela världen, och det gäller även i Stockholm. Krishnarörelsens restauranger med namnet Govindas finns för övrigt även i Göteborg, Malmö och Lund.
Govindas i Stockholm började på Grevgatan, Östermalm, och det var där jag fösta gången kom i kontakt med Krishnafolket. Jag blev vegetarian 1980, som späd 17-åring, och åt ofta på Govindas, som var en av endast två vegetariska restauranger som fanns i hela Stockholm. 1982 flyttade Govindas till Fridhemsgatan, alldeles vid Fridhemsplan, där de alltså nu har funnits i 30 år. Och jag har ätit lunch på Govindas rätt ofta under dessa många år, periodvis nästan dagligen, och periodvis inte alls.
Innanför restaurangen finns också något ganska ovanligt – ett hinduiskt tempel. I detta tempel kan man beskåda ett altare, med två stora gudabilder. De föreställer Chaitanya Mahaprabhu, och hans bror Nityananda, vilket i vardagligt tal brukar förkortas till Gaura-Nitai. Gaura betyder ”gyllene”, och beskriver Chaitanyas kroppsliga egenskaper, hans hudfärg, precis på samma sätt som Krishna ibland beskrivs som ”shyam” – vilket betyder mörkt blåsvart, eller ungefär indigo.
Chaitanya Mahaprabhu föddes 1486 i Indien, och enligt legenderna är han en inkarnation av den högsta gudomligheten, och blev därtill också grundare till den över hela Indien mycket populära, vaishnavistiska bhakti-kulten, den extatiska kärlekstradition som hyllar Krishna, Radha och den hängivna kärlekens extatiska tillstånd. Chaitanya Mahaprabhu satte alltså djupa spår i det religiösa livet i stora delar av Indien, spår som går att se än idag.
Hur som helst kan man få sig en rejäl indisk, vegatarisk lunch om man besöker Govindas, och man kan även besöka den lilla gulliga butiken, som har allt från indiska tyger och kryddor till böcker och musik, meditationskuddar, rökelse och mycket annat.
Och så kan man förstås besöka templet, längst in.
Ceremoniell meditationsplats på Skogskyrkogården
Jag återkommer då och då till Skogskyrkogården. Det är en så oerhört vacker plats, med fantastiska fotomöjligheter. Och denna dag var en sällsynt vacker vinterdag, med sol och gnistrande snö.
Jag har lagt upp en bild här på År 50 av precis samma plats en gång tidigare, från Allhelgonahelgen, men från andra hållet, och i ett helt annat ljus. Det är helt enkelt en fenomenalt vacker plats.
Frej & Freja på tantrakurs
Ända sedan vi började med våra parkurser för snart åtta år sedan, sommaren 2004, med grundkursen Gudomlig Njutning, så har vi haft som en idé att kurslokalen ska kännas som ett kärlekstempel, ett erotiskt sanktuarium, och därför ställer vi alltid upp ett altare med Frej och Freja. Vi har nu hållit runt 150 kurser, varav vår mest populära kurs Gudomlig Njutning för 46:e gången. Även denna gång, liksom varje gång, hängde våra gudabilder med oss. Det känns vackert och sakralt på ett väldigt trevligt sätt.
Läs mer om våra kurser på Cirkus Eros!
Julklappar under granen – och Vishnu
När jag var barn var det sed i vår familj att granen togs in den 23:e, dagen före dopparedagen, och då skulle den kläs. Denna sed har jag upprätthållit med min familj, och alltid skaffat gran ganska sent, och framför allt inte tagit in den i lägenheten förrän den 23:e. De senaste åren har vi dock struntat i att skaffa en riktig gran, eftersom barnen ändå har blivit stora, och de brukar dessutom fira julafton hemma hos sin mor. Sen är alla hos oss på nyår, då vi ju också alltid har en stor fest. Och då har vi helt enkelt rationaliserat bort den riktiga granen, inte minst eftersom den också tar alldeles för mycket plats av rummet.
Så numera har vi bara en liten plastgran – men den kan bli väldigt fin den också, med julgransljus, färgade kulor och glitter – och en stjärna i toppen. Och så ville jag inte ta bort den fina träskulpturen av Vishnu, så han fick bli juldekorerad också. Så det kan gå. Och så ser ju alla julklapparna mycket större ut när man har en liten gran…
