2 maj 2012

Fem gånger en naken man på sejdstenen

Fem gånger en naken man på sejdstenen

Jag kan ju inte sluta med de här kompositerna. De är så roliga att göra. Och ju knasigare desto bättre. Denna vackra sten har vi använt till mycket – ceremonier, foton och annat trevligt. Den är verkligen ett altare mitt i skogen. Så den återkommer jag gärna till.

21 november 2011

Lakshmi-Ganesha

Lakshmi-Ganesha

Alla som känner mig, och har varit hemmma hos mig, vet att jag har en fetisch för altaren och gudabilder av mer exotiskt slag, företrädesvis av fornnordiskt eller hinduiskt snitt. Det har även synts här, här och här på År 50. Nå, jag är inte klar ännu. Det finns mer att visa.

Jag vet inte hur många Ganesha-statyer jag har här hemma, men det är många. Om jag tänker ett 20-tal, så är det förmodligen ingen överdrift. Ganesha är en underbar mytologisk figur med en stark särprägel även i den mångfacetterade indiska mytologiska världen. Med sin runda mage, elefanthuvud och smak för pannkakor och godis, blir han förstås gärna barnens favorit. Lägg därtill att han rider på en råtta. Vishnu rider på Garuda, en ståtlig örn, Shiva på den gigantiska tjuren Nandi, Indra på en elefant – bara som jämförelse. Men Ganesha vinner i alla fall – allas hjärtan.

Men en gudinna har vi saknat i vår pantheon, och det är Lakshmi. Lakshmi är rikedomens gudinna, och avbildas ofta omgiven av ett överflöd av guldmynt och andra rikedomar. I vissa kretsar anänds t.o.m. hennes namn som begrepp för pengar – ”har du lakshmi?”. Följaktligen ser hinduiska affärsidkare ofta Lakshmi som en viktig gudom att dyrka och vända sig till.

Det klassiska inom hinduismen är att man alltid kombinerar gudar i par. En manlig Gud och en kvinnlig. Och det kan växla – paren är inte alltid fasta. Lakshmi färdas ibland med Vishnu. Men Ganesha är guden som tar bort hinder och besvär – därför hittar man i var och varannan butik ett altare med Lakshmi och Ganesha.

Så – i egenskap av affärsidkare känns det förstås väldigt trevligt att äntligen ha en Lakshmi hemma. Nu ska vi bara hitta en fin plats som kan få tjäna som altare för vårt nya gudapar. Tronen på bilden är ett lån från en annan gudom, enbart för fototillfället.

7 september 2011

Radha, Krishna & Rukmini

Gudomlig polyamori

Jag är väldigt förtjust i vackra altaren. Jag är inte egentligen särskilt religiös nuförtiden, i alla fall inte i exklusivistisk mening, men jag tycker om altaren som idé, som emotionell och mental fokuspunkt, som platser för meditation och stillhet, för innerlighet, för skönhet och gemenskap med något som är mycket större än jag själv. Vilken tradition ett altare representerar är mindre viktigt för mig – desto viktigare är innerligheten, omsorgen och det estetiska sinnelaget i att skapa altaret.

Just detta är egentligen bara ett av ett stort antal altaren eller altarlika företeelser i mitt hem, men det har något alldeles unikt som gör att jag vill berätta om det. Just detta altare är helt uppbyggt med element från Indien, från hinduisk tradition, en kultur som av en mängd anledningar ligger mig varmt om hjärtat, och det mest unika med detta altare är de tre figurerna i mitten. Enligt mannen jag köpte dessa gudabilder av, i en liten butik i New Delhi, föreställer det Krishna och två av hans kvinnor – Radharani och Rukmini. Att det är Krishna är förstås lätt att se, då han spelar flöjt. Det är dock ytterligt ovanligt att han avbildas med fler än en av sina gudinnor samtidigt – och än mer ovanligt att de avbildas nakna (i bara mässingen, skulle man kunna säga). Utöver dessa tre har jag även ställt på altaret ett antal andra små vackra gudabilder, men de tänker jag inte redovisa för här – nu får dessa tre huvudpersoner all uppmärksamhet.

Det fanns mer än en anledning för mig att köpa denna vackra treenighet i gulmetall. För det första för att det är en alldeles utsökt fin liten skulptur, vacker att beskåda. För det andra för att den fångar en del av essensen i den mer esoteriska hinduiska kulturen, det estetiska kombinerat med det andliga och det filosofiska. För det tredje att den är så unik och speciell, förstås. För det fjärde för nakenheten, som jag uppskattar av flera skäl, inte minst för det rena och fulländade, det skambefriade och hämningslösa, men också för bejakandet av erotiken i livet. Och för det femte att gudabilderna i praktiken uppmuntrar till en polyamorös attityd.

Krishna är inte gift med Radharani – hon har en annan man. Ändå är hon den främsta av Krishnas älskarinnor. Men Rukmini är han gift med. Samtidigt som han är gift med ytterligare 16.107 kvinnor (nu snackar vi avancerad polyamori!). Det finns en stark tantrisk aspekt hos Krishna-kulten, och under flera sekler florerade i Bengal med omnejd en rörelse som kallades Vaishnava-Sahajiya – en variant av tantra, där de viktigaste gudarna inte var Shiva och Shakti, utan just Krishna och Radharani.

Därför blir jag alltid glad när jag stannar upp och tar mig en extra titt på dessa vackra gudabilder. De inspirerar mig.