10 februari 2012

Gaura-Nitai

Gaura-Nitai vid Fridhemsplan

Den internationella rörelsen för Krishnamedvetande, ISKCON – eller Krishnarörelsen, Hare Krishna, som väl de flesta känner till rörelsen som, har restauranger över hela världen, och det gäller även i Stockholm. Krishnarörelsens restauranger med namnet Govindas finns för övrigt även i Göteborg, Malmö och Lund.

Govindas i Stockholm började på Grevgatan, Östermalm, och det var där jag fösta gången kom i kontakt med Krishnafolket. Jag blev vegetarian 1980, som späd 17-åring, och åt ofta på Govindas, som var en av endast två vegetariska restauranger som fanns i hela Stockholm. 1982 flyttade Govindas till Fridhemsgatan, alldeles vid Fridhemsplan, där de alltså nu har funnits i 30 år. Och jag har ätit lunch på Govindas rätt ofta under dessa många år, periodvis nästan dagligen, och periodvis inte alls.

Innanför restaurangen finns också något ganska ovanligt – ett hinduiskt tempel. I detta tempel kan man beskåda ett altare, med två stora gudabilder. De föreställer Chaitanya Mahaprabhu, och hans bror Nityananda, vilket i vardagligt tal brukar förkortas till Gaura-Nitai. Gaura betyder ”gyllene”, och beskriver Chaitanyas kroppsliga egenskaper, hans hudfärg, precis på samma sätt som Krishna ibland beskrivs som ”shyam” – vilket betyder mörkt blåsvart, eller ungefär indigo.

Chaitanya Mahaprabhu föddes 1486 i Indien, och enligt legenderna är han en inkarnation av den högsta gudomligheten, och blev därtill också grundare till den över hela Indien mycket populära, vaishnavistiska bhakti-kulten, den extatiska kärlekstradition som hyllar Krishna, Radha och den hängivna kärlekens extatiska tillstånd. Chaitanya Mahaprabhu satte alltså djupa spår i det religiösa livet i stora delar av Indien, spår som går att se än idag.

Hur som helst kan man få sig en rejäl indisk, vegatarisk lunch om man besöker Govindas, och man kan även besöka den lilla gulliga butiken, som har allt från indiska tyger och kryddor till böcker och musik, meditationskuddar, rökelse och mycket annat.

Och så kan man förstås besöka templet, längst in.

21 november 2011

Lakshmi-Ganesha

Lakshmi-Ganesha

Alla som känner mig, och har varit hemmma hos mig, vet att jag har en fetisch för altaren och gudabilder av mer exotiskt slag, företrädesvis av fornnordiskt eller hinduiskt snitt. Det har även synts här, här och här på År 50. Nå, jag är inte klar ännu. Det finns mer att visa.

Jag vet inte hur många Ganesha-statyer jag har här hemma, men det är många. Om jag tänker ett 20-tal, så är det förmodligen ingen överdrift. Ganesha är en underbar mytologisk figur med en stark särprägel även i den mångfacetterade indiska mytologiska världen. Med sin runda mage, elefanthuvud och smak för pannkakor och godis, blir han förstås gärna barnens favorit. Lägg därtill att han rider på en råtta. Vishnu rider på Garuda, en ståtlig örn, Shiva på den gigantiska tjuren Nandi, Indra på en elefant – bara som jämförelse. Men Ganesha vinner i alla fall – allas hjärtan.

Men en gudinna har vi saknat i vår pantheon, och det är Lakshmi. Lakshmi är rikedomens gudinna, och avbildas ofta omgiven av ett överflöd av guldmynt och andra rikedomar. I vissa kretsar anänds t.o.m. hennes namn som begrepp för pengar – ”har du lakshmi?”. Följaktligen ser hinduiska affärsidkare ofta Lakshmi som en viktig gudom att dyrka och vända sig till.

Det klassiska inom hinduismen är att man alltid kombinerar gudar i par. En manlig Gud och en kvinnlig. Och det kan växla – paren är inte alltid fasta. Lakshmi färdas ibland med Vishnu. Men Ganesha är guden som tar bort hinder och besvär – därför hittar man i var och varannan butik ett altare med Lakshmi och Ganesha.

Så – i egenskap av affärsidkare känns det förstås väldigt trevligt att äntligen ha en Lakshmi hemma. Nu ska vi bara hitta en fin plats som kan få tjäna som altare för vårt nya gudapar. Tronen på bilden är ett lån från en annan gudom, enbart för fototillfället.

7 september 2011

Radha, Krishna & Rukmini

Gudomlig polyamori

Jag är väldigt förtjust i vackra altaren. Jag är inte egentligen särskilt religiös nuförtiden, i alla fall inte i exklusivistisk mening, men jag tycker om altaren som idé, som emotionell och mental fokuspunkt, som platser för meditation och stillhet, för innerlighet, för skönhet och gemenskap med något som är mycket större än jag själv. Vilken tradition ett altare representerar är mindre viktigt för mig – desto viktigare är innerligheten, omsorgen och det estetiska sinnelaget i att skapa altaret.

Just detta är egentligen bara ett av ett stort antal altaren eller altarlika företeelser i mitt hem, men det har något alldeles unikt som gör att jag vill berätta om det. Just detta altare är helt uppbyggt med element från Indien, från hinduisk tradition, en kultur som av en mängd anledningar ligger mig varmt om hjärtat, och det mest unika med detta altare är de tre figurerna i mitten. Enligt mannen jag köpte dessa gudabilder av, i en liten butik i New Delhi, föreställer det Krishna och två av hans kvinnor – Radharani och Rukmini. Att det är Krishna är förstås lätt att se, då han spelar flöjt. Det är dock ytterligt ovanligt att han avbildas med fler än en av sina gudinnor samtidigt – och än mer ovanligt att de avbildas nakna (i bara mässingen, skulle man kunna säga). Utöver dessa tre har jag även ställt på altaret ett antal andra små vackra gudabilder, men de tänker jag inte redovisa för här – nu får dessa tre huvudpersoner all uppmärksamhet.

Det fanns mer än en anledning för mig att köpa denna vackra treenighet i gulmetall. För det första för att det är en alldeles utsökt fin liten skulptur, vacker att beskåda. För det andra för att den fångar en del av essensen i den mer esoteriska hinduiska kulturen, det estetiska kombinerat med det andliga och det filosofiska. För det tredje att den är så unik och speciell, förstås. För det fjärde för nakenheten, som jag uppskattar av flera skäl, inte minst för det rena och fulländade, det skambefriade och hämningslösa, men också för bejakandet av erotiken i livet. Och för det femte att gudabilderna i praktiken uppmuntrar till en polyamorös attityd.

Krishna är inte gift med Radharani – hon har en annan man. Ändå är hon den främsta av Krishnas älskarinnor. Men Rukmini är han gift med. Samtidigt som han är gift med ytterligare 16.107 kvinnor (nu snackar vi avancerad polyamori!). Det finns en stark tantrisk aspekt hos Krishna-kulten, och under flera sekler florerade i Bengal med omnejd en rörelse som kallades Vaishnava-Sahajiya – en variant av tantra, där de viktigaste gudarna inte var Shiva och Shakti, utan just Krishna och Radharani.

Därför blir jag alltid glad när jag stannar upp och tar mig en extra titt på dessa vackra gudabilder. De inspirerar mig.