30 augusti 2012

Jennie på klippor

Send in the clones – on the rocks

Denna bild är den sista i detta fotografiska projekt År 50. Jag lyckades också att kombinera ett antal av mina favoritmotiv i ett på denna sista bild. För det första är min älskade Jennie huvudmotivet förstås, och dessutom i en mångfaldigande komposit (25 x Jennie!), samt att det är naket (oooh, I like!), och att det är på en av mina favoritplatser i Nackareservatet. Det kunde inte ha blivit mycket bättre än så. Allt jag gillar – nästan. Det saknas en vacker bil och en läcker måltid, bara. 🙂

Den allra första bilden i detta projekt år 50, den 30 augusti 2011 (tagen för exakt ett år sedan + en dag), var också en komposit – fast då med mig själv i multiversion. Och med kläderna på. Det var lite kallare samma dag förra året. Så denna bild får väl på flera sätt ses som en klart positiv utveckling. Motivet (eller motiven) är betydligt vackrare (tycker i alla fall jag), och miljön är mer dramatisk.

Den 30 augusti är inte ett godtyckligt valt datum. Det är min födelsedag, och själva namnet på bloggen – År 50 – bygger på att den gäller just mitt 50:e år, alltså året mellan min 49:e och min 50:e födelsedag. Så nu har jag fyllt 50, och går alltså in i mitt 51:a är här på jorden. Men projektet är avslutat, och här blir det inga fler bilder. Sen kan man ju aldrig veta vad som händer i framtiden. Den här bloggen bygger ju på en tidigare hemsida på samma tema – År 44. Så vem vet – det kanske blir en År 55 eller liknande, någon gång i framtiden.

Annonser

12 december 2011

Garage

Garage utan slut…

Det är verkligen den mörkaste tiden på året just nu. Med bara en dryg vecka kvar till vintersolståndet, och ingen snö i sikte, är det kolmörkt och natt redan på eftermiddagen. Nattliga promenader kan påbörjas redan medan alla butiker fortfarande är öppna. Och går man ut i Nackareservatet finns det en hel del gångvägar som inte är upplysta. Då blir det verkligen, verkligen mörkt. Egentligen tycker jag inte om den mörka årstiden, men just det där att promenera i riktigt svart mörker tycker jag faktiskt är rätt så mysigt.

Jag tog förstås kameran med mig, och tog en hel del bilder, så där att det blev lite svårt att välja. Men så fick jag en idé. När jag kom ut ur skogen, tillbaka till civilisationen, såg jag dessa rader av garage, och tänkte att det kunde bli en intressant bild – särskilt om man redigerade om den lite. Så det gjorde jag. Nu ser det ut som att raderna av garage är minst fyra gånger så långa som de faktiskt är i verkligheten. Jag gillar Photoshop.

10 november 2011

Callekloner i skogen

Send in the clones – again…

På en av mina (nästan) dagliga skogspromenader tog jag med mig den lilla Fuji-kompakten och ett lätt teleskopstativ (som blir så kompakt när man fäller ihop det att det lätt får plats i en ficka), och så tänkte jag att jag skulle testa om jag kunde göra en sån här komposit med den lilla utrustningen också – och det kunde jag. Det finns ingen fjärrkontroll till den kameran, så jag var tvungen att springa fram och tillbaka, köra 10 sekunders fördröjning, och dessutom då trycka på kameran för varje exponering.

Jag var alltså lite orolig för att kameran skulle flytta på sig, så att bilderna inte gick att få ihop – men så blev det inte. Denna lilla lätta utrustning klarade testet galant, och alla bilderna var exakt i samma läge. Jag tog inte så många bilder, så det blev inte så tätt med Calle-kloner denna gång, men nästa gång ska det nog kunna bli fler.

14 oktober 2011

Jennie i köket

Diskbänksrealism

Det är kul att laborera med bilder, och se hur mycket man kan förändra stämningen och budskapet i en bild med bara lite lek i Photoshop – färgskalor, kontraster, beskärning etc. Jag hade till grund en ganska alldaglig bild, med tråkiga färger och en allmän lite småtrist känsla. Så jag tänkte att den här skulle kunna bli en riktig sån där socialrealistisk dokumentärbild â la tidigt 1970-tal, om jag bara gör den svartvit, ökar kontrasten, trixar lite med ljusskalorna och beskär bilden mer effektivt.

Sagt och gjort. Nu tycker jag att den här bilden utan vidare skulle passa in i en barnbok från 1972, eller ett reportage i en veckotidning från samma tid. Lite kul.

10 oktober 2011

Calle har en mysig kväll för sig själv

Att leka med sig själv…

Jag har alltid varit väldigt bra på att sysselsätta mig själv. Jag var enda barnet till dess att jag var drygt tio år gammal, vilket gjorde att jag var ensam mycket. Många ensambarn är väldigt krävande för sina föräldrar, eftersom de inte har något syskon att leka med. Jag var ett fantasifullt barn, som dessutom lärde mig läsa vid fyra års ålder, så jag hade inga problem att aktivera mig själv. Och det har inte ändrats med åren. Jag har fortfarande förmågan att sysselsätta mig själv, något denna bild kanske illustrerar rätt så effektivt.